Fly me to the moon
Jag har precis fått veta att en av mina klasskompisar har en lägenhet på canari öarna, så vi planerar en tripp dit antingen till våren eller hösten 2010. Vi behöver bara betala en flybiljett och sedan är det party varje dag. Sjukt kul det skulle vara om det blev av, han verkar iallafall pepp på det. Nu ska vi bara dra ihop ett gäng så kanske det blir av. Men vi har ju inte sett det hända än, men jag är iallafall studsig av bara tanken. Sol, strand, bada, solbränna, party, skratt. Vad finns det inte att se fram emot med en supersemester? Jag vill också ha en lägenhet på något varmt ställe. En sommarstuga duger bra, just vid ett blått öppet hav som är minst 27 grader varmt utan massa sjöborrar och allt vad det heter. Nu ska jag dagdrömma lite mer om palmblad. Tjiiiiiing!
==>
Tropea har börjat att titta åt rätt håll nu, sakta tar hon den slingriga vägen mot framgång och det gör mig verkligen glad. Hon är en rätt speciell häst, hon låtsas åt så många att hon är värsta argbiggan men innerst inne är hon en riktig teddybjörn som är riktigt kramgo. Och muffla mig i håret är tydligt en av hennes favoritsysslor vilket då även gör att jag saknar min muff där hemma. Hon är väldsetta när det häller att muffla i håret, har man mössa på tar hon av den först för att sedan kunna attackera, typ. Nä men annars så har daniel gett sig in i ett krig mot mig. Jag begärde simpel piaff när han stod och pratade i stalltelefonen, så jag tog spöet och petade på hans ben. Det hela slutade med att han snodde mitt spö och slog som en hejvild galning (överdriver inget alls) sedan utan förvaring tar han till redskapet dushslangen från dushspiltan och sprutar ner mig blöt! (jag hade INTE använt vattenkannan mot honom innan) Krig har startat, han ligga illa till. Han vet inte vad sverige kan komma med, han är chanslös och gott ovetand om detta. Nu åter till krigsfronten, no peace here.
SchnuffiBuff
På en andra plats med 74,350 procent hamnade Matthias och Triviant i küren idag, det är värt att firas! Annars så råkades jag och Daniel busa med ponnysarna i ridhuset igår, handwalkade dem. De bara ville hoppa över dressyrstaketet och en sån vilja är svår att stoppa. Så vi sprang med våra ponnyer och hoppade över, de hoppade glatt efter och Schnuffel började bocka som en idiot. Dock ingen hoppteknik alls haver denna sötsak, han kastar sig som en kula över men han tyckte iallafall det var roligt. Ser nästan ut som en gammal gubbe som tar sats med rullator över vägguppet - lätt osmidigt och oerhört lustigt att åskåda.
Stockholm international horse show
1) Adelinde Cornelissen, Holland, Parzival 75,53% 2) Aat van Essen, Holland, Premier 70,00 3) Christa Laarakkers, Holland, Ovation 69,83 4) Matthias Alexander Rath, Tyskland, Triviant 67,95 5) Minna Telde, Sverige, Don Charly 67,02 6) Tinne Vilhelmson-Silfvén, Sverige, Solos Carex 66,46 8) Nina Hoffmann, Sverige, Leo af Magnushöj 65,91
Tydligen var inte Matthias helt nöjd med sin insats men ändå nöjd med Triviant. Menar, hästen är nio år, han har ju hela livet framför sig! Imorgon kür, håller tummen!
Allt faller på plats ? För att motarbeta mig.
Så ska man städa lägenheten en lördagskväll? Känns som en lördagssyssla som man helst räknar bort. Men vad säg som Tyska och allt vad skola säger? Well, det är nog åt det håller det lutar. Fast jag ska först vara en gnutta depp för att bilen är spårlöst. Planerat in i minsta detalj, hej bara...
Förresten, vad vill pappa ha i julklapp?
Hardcorn Elli !?
Förresten så håll utkik efter Matthias Alexander Rath på Triviant under helgens horseshow i Stockholm. Dressyr givetvist. Jag håller tummar och tår iallafall. Triviant har blivit så mycket starkare fast det hade ju varit ett plus i kanten om Sterni hade fått visa framfötterna i Stockholm men istället står han här och är på promenader med mig. Rätt chill det också.
Och vem fick turen att jobba helgen? Elli Elli Elli. Lyckan är total! Så nu ska vi se om Axel är ännu lyckligare på tisdag när vi ses igen, haha. Sedan så ska jag streeeetcha lite, pinsamt så stel man är. Speciellt nu när all träning börjat vilket är AP tråkigt.
Sanningen är den att
Iallafall Elfenschau, min 2,5 åring som alla tror på vilket jag förstår för hon är döläcker när hon rör sig, (En riktigt bra skritt, en gudomlig trav och även en riktigt bra galopp!) har visat sig vara tjock i bakbenen så veterinär har kallas ut för att kolla upp det två gånger. Första vändan blev den bandagering och massa medicament. Det blev halvbra, igår var benen som ballonger igen. Veterinären kallades ut IGEN, han tittade och finulade och kom fram till slutsatsen "vi ska röntga och göra ultraljud på henne". Ja, idag gjorde de det. Och vad visade det? JO, att min jättefina bäbis har brytet allt vad som heter griffelben och operation inom snar framtid måste genomföras!!! Nämen, livet är en fest... Min stackars gumma! Sedan under tiden de röntgade Elfe idag så gjorde ett av fölen sig illa i paddocken, riktigt illa. Han hade som borta en fem centimeter bred remsa under knäet och nästan fick runt hela benen som ett band. AJ! Mest troligt har han krånglat gärnet och fastnat på ett höger så den lilla fick fara till kliniken, rätt allvarligt.
Och nämnde jag att min tyska försäkring inte godkände REHAB för mig även fast Dr. Peil personlig pratat om hur allvarligt det kan bli om jag inte får en grundlig REHAB. Nej då tyckte försäkringsbolaget, vi vill ju inte betala för det. Så de har fått göra om all planering för att få ut det bästa av det hela, de på sportkliniken är inte direkt nöjda med försäkringbolaget. Däremot ser jag inte alls framemot träningen som skall starta till veckan, träningen består av GYM och alla som känner mig vet hur överförtjust jag är i det. Måste vara en av de tråkigaste sakerna på jorden som man kan hitta på. USCH! Vem uppfann det?!
Snart är det kokta fläsket stekt, rätt mysko uttryck egentligen, vad tycker ni?
Kul att man hänger med!
Så det är ju kul att hjärnan är med på noterna i dessa svåra tider. Jag skulle behöva en uppgratering till Brain2010.
Var stark, det finns en lösning bakom nästa hörn.
Idag har vi tagit upp samtalsämnet "lämna allt och inse att man ska stå på egna ben". Det har varit en obeskrivlig glädje för mig, även om det stundtals varit oerhört tungt, så måste jag smått inse att jag är nöjd över mitt beslut. Jag behövde komma iväg, jag ville stå på egna ben, helt själv utan livlinor. I detta skede kan man också upptäcka det "verkliga" i livet och vad som var så kallade illisioner. Jag har upptäckt sidor av mig själv som jag nästan glömt, sidor som jag inte visste jag hade, jag har helt enkelt hittat en ny stig i min egen labyrint. Inte en genväg, bara en till väg för möjligheter. Nya äventyr. Vad livet kan erbjuda även om det ser mörkt ut brukar det oftas komma en liten tomte som bländar dig med sin ficklampa och ett litet "Heelllloooo, wake up". Och även om det tar ett tag så vaknar man upp och inser "det här vill jag ju egentligen inte missa"...
Man måste gå sin egen väg, för ingen kan gå den åt en. Även om det känns som att fossningarna blöder måste man gå, även om musklerna värker och kroppen är utmattad - man måste ändå fortsätta gå. För att stanna för att man inte är stark nog kommer straffa sig i det långa loppet, du måste möta det, bearbeta det och sedan se vilken stig du väljer utifrån det. Även om du är sbag just nu kommer du bli starkare, visa en jävla anama gumman, för din egen skull! Stigens mål vet du självklart inte men du måste fortsätta gå, stanna inte. Trampa inte på samma punkt om och om igen för då (precis som det låter) tar du dig ingenstans. Du får ingen klarhet. Och jag vet min vän, just nu är du sjukt utmattad känslomässigt. Och det känns både psysiskt och fysiskt men du måste möta det även om det känns som att det kommer bryta ner dig. PRATA med någon, snälla för min skull, för jag vet att du drar på mantel "ingen ska få se hur det egentligen är". För jag vet att det är inte lätt för dig just nu och jag vet att du stänger allt inne, du kan inte lura mig damen! SÅ Fly inte, du är duktig på det, det har du redan bevisat. Och i det aspektet är vi rätt lika, bättre fly än illa fäkta. Men nu gör jag mitt bästa att lära mig fäkta, vill du göra mig sällskap?
Jag tänker på dig, min fina sprätthare till vän, jag tänker på dig!
Lycka är att vara TVÅ
Sjungandes och dansandes meddelar jag er att jag har ridit Tropea idag! Hästen lekte dock rodeomästare under framlongeringen, stackarn har ju inte gjort något på två veckor - vi led lika mycket. Inbilliar jag mig iallafall. Men GUD vad härligt det är bara att sitta på en häst! Jag strålar och faktiskt, detta är rätt barnsligt, så kunde jag inte sova alls imorse (vaknade vid halv fyra och sedan varje kvart efter det) det var så mycket pirr i kroppen - jag skulle ju få rida idag. Vad små saker kan göra ens dag till en lycka. Sen vad som kändes i ryggen när man gick på med att använda höger ben skippar vi helt i detta inlägg. För nu ska jag flyga vidare i min höga sinnesstämning.
Jag, ett hasselnötsträd?
Egenskaper keltiskt horoskop Hasselnötsträd
Hasselnötsträdspersoner är fyllda av energi och har de ett mål att uppnå kan mirakel ofta ske. Ingen utmaning är för svår för dem, de tar sig an allt med mod. Men om deras anda inte har en inspirerande effekt uppnår de inte sina livssyften. Deras mål måste i slutändan uppfyllas.
Personer födda i hasselnötsträdets tecken är sanna kämpar som älskar okänd mark och utmaningar. När de väl hittat sitt område förvandlas de, utifrån en spirituell, mental men även fysisk aspekt, till pionjärer; stigfinnare till det nya!
Hasselnötsträdspersoners svaghet är att deras styrka ibland används på fel sätt. Om en sådan stark pionjärssjäl måste ta sig fram i en träskaktig terräng kommer den att skaka av otålighet och envishet. Detta passerar inte obemärkt av omgivningen. Denna felriktade energi tar sig uttryck i egoism kombinerad med tanklöshet och hänsynslöshet.
Var försiktig med att ge hasselnötsträdspersonen skäl till svartsjuka! Förutom svartsjukan är de passionerade personer som beundrar imponerande och stabila partners. Men om deras partner har en tendens till medelmåttighet förlorar de intresset ganska snabbt.
Så, jag hasselnötsträd? Ja tydligen... Sjukt komiskt hur horoskop tjavs kan stämma in ibland, till viss del. Men nu ska jag tralla vidare här i Tyskland. Funderar på att se Kenny Begins, bara för att den är så sjukt rolig! Vars är svenska kollegor när man behöver dem? Ingen fattar ju skämten om jag försöker med dem här på gården, jag går bara och idiotskrattar för mig själv. Men heeey, iallafall jag har ju roligt! ;)
Terapi ?
Min plan är däremot att inte berätta för Herr Doktor att jag jobbade idag, då blir han arg på mig och stampar på mig som en myra. Det vill vi ju inte. Jag är ju en laglydig person, även när det kommer till regler och jag anser inte att man bryter regler när man töööööjer dem lite, man måste ju få en insikt om hur gränserna går och det kan man bara upptäcka genom upptäckt. Alltså vidga vyerna från reglerna men samtigt stanna inom dem, till viss mån. Fast jag har ju indirekt jobbat idag, typ varit groom åt groomarna - inte direkt hard work men jag har hunnit med massa småpyssel som behövdes göras men inte finns tid för och eftersom jag ska vara denna invalida höna fixade jag allt det. Guldstjärna för moi och startsignal för krig till ryggen.
Men jag är lätt besviken att min rygg ska ha en så kallad "hatkärlek" till mig, för den är alltid där och ställer upp men innan jag vet ordet av sticker den mig med knivar. Komplicerad realtion, kanske vi behöver börja terapi tillsammans? Pfysioterapin har gett oss mer bekymmer men kanske om man ger det mer tid kanske vi kan finna en lösning för problemet vi har med varandra. Jag satsar på det, har ju inget att förlora. Antingen blir det lövelövelöve mellan oss eller så fortsätter vi bråka livet ut.
Nej ACK vad bitterhet studsar över denna blogg, den gör även dubbelvolter emellanåt - rätt imponerande faktiskt. Sen finner jag ingen ironi alls här, ingen sarkasm eller något sånt. För att driva med människor är fel och då kan man hamna i finkan och får leva på bröd och vatten. Undra om brödet är fullkorn?
Nu attack mot Herr äpple och en film att mysa ner till!
Up ligger och väntar på mig och jag ska dra på smilbanden - från öra till öra. Tjiiiing!
Agresiv trafikkörning ?
Men glad i hågen kan man ändå vara i en stau (även om man känner att ens temperament är på noll just för en resa på trettio minuter blir en på nittio) för musik kan pumpas ljudligt, man kan träna upp sin falsett utan klagomål och även kanske göra en upptäckt av ny musik. (Rapport från dagens stau: Lady Gaga's nya singel är totalt värdelös!) Samt så kan man finula ut de mest fiffiga idéerna, fast de spar jag för mig själv.
Däremot så började jag fundera på hur min bror skulle överleva en tysk stau på autobahn. För den bild som poppar upp i huvudet är en lätt förbannad grabb som svär åt allt vad bilar heter, tutar, andast häftigt och ögonen växer för var sekund som går. Taget om ratten är krampaktigt och omänskliga ljud kommer från hans strupe, hans hår blir tunnare och tunnare och den agresiva svetten visar sina spår i pannan. Fast detta senarium är taget från en tripp till Luleå, så undra om man dubblar på det med typ 200%, först då kanske det blir realistiskt för en stau och en Simon. Ärligt, jag tror jag skippar den upplevelsen. Jag tror Kalix får uppleva nog av min kära brors kärlek till medtrafikanter, den är obeskrivbar och kan framkalla ett x antal skrattanfall för medpassagerare.
upp och hoppa, leva loppan
Ett får, två får, tre får, fyra får och sen blir massa fårskallar och jag ger upp.
schule skola school
Ni vet när man gick i fyran och skickade lappar, ibland med frågor på, ibland med påståenden och som man fifflade för att fröken inte skulle se. Egentligen sånna basic frågor som egentligen inte var nödvändiga att skicka på lapp men ändå ett måste. Kommer så väl ihåg vårat "Lappförbud i klassrummet" i den rosa skolan i Gammelgården som man ständigt bröt, adrenalinkick att gå emot reglerna? Menar man gick just trots allt bara i fyran.
Idag upplevde vi detta ögonblick igen - nostalgiskt. När man går i skolan, speciellt med bara hästmänniskor, kan lektionerna "spåra" ut lite. Daniel och jag har tendens att reta varandra lite smått, känns som att vi nästan kan liknas som syskon, Daniel startar en fajt som han snabbt kommer ångra vilket ledde till lappskriveriet. Tog min röda fina penna och skrev DANIEL med stora fina krimselkrams bokstäver, ritade ett stooort rött hjärta och sedan skrev jag LISA under. Skickade vidare lappen till min bänkkompis Jonas och han tände direkt, "vem är det, vad är det här" Så klart så godhjärtad som jag är förklarade jag Daniels kärlek till denna praktikant som brukar vara på Schafhof. Jonas ögon tindrade och han tog till sin pinna och fyllde på några ord på lappen som "IN LOVE" samt en beskrivning om att denna Lisa var en praktikant på Schahof som Daniel hade uttryckt sin kärlek till inne i ridhuset. Lappen skickades vidare genom HELA klassrummet, visslarna kom, jublet och många "Åh Daniel, wooooow vem är Lisa?" Jag njöt i fulla drag. Daniel fick till sist lappen, tittade på mig och sa "Det är ju faktiskt Sophie som är snygg, inte LISA!" Han var förnärmad men fortsatte att njuta på min tron och berättade för honom att förnekelse är början på kärlek. Hela klassen bröt ihop och fröken hade svårt att få ordning på oss. Ack, det är roligt att gå i skolan!
Annars så blev jag barnsligt förtjust idag när jag kom hem, ett packet väntade på mig med GODIS, svenskt underbart godis! Tyskar kommer aldrig inse vad de egentligen missar, Gott&Blandat och jag har en stark relation med varandra - ibland kan man undra om det verkligen är bra att den är så stark som den faktiskt är men det bryr sig inte jag och Gott&Blandat om. Vi trallar vidare på en visa utan melodi.
Tack storebror med fästmö! Godis för mig är gott.
Och självklart var alla "tjugo" filmer inlindat i papper med texten "Helt lagligt innehåll" även det, hihi.
in my dreams
Lyckan idag - vilken underbar klasskompis man har!
Denna tjej Natalie har brännt en skiva åt mig, med allt de gått igenom under terminen. Visst allt är på tyska men det är ju förde obetalbart! Annars skriver vi prov imorgon, fütterung. Känner på mig att jag skriver fullpott, ehm...
-
Ibland kan äldre låtar påminna en som nutiden.
pluggeri av tyska på lördagkväll
"Merke dir auf allen wegen, reiten lernt man nur durch fegen"¨
Ja, hade man fått ens röra en kvast för att sopa hade det varit ett plus...
ett krig har startat!
kalix vs Frankfurt
HELA KALIX
DEL AV FRANKFURT
Satt bara lätt och funderade hur allt kommer sig egentligen. Menar bilden ovan, HELA KALIX, är ju trots allt min hemstad ("stad"), home sweet home, och nu bor jag här, i tyskland och 20 minuter ifrån Frankfurt am main. Lite större stad kan man väl dela mening om. Shit, jag har för mycket fritid nu. Börja spekulera i sånt här är ju nästan pinsamt. Men ack, jag ville kanske göra er en gnutta avis på staden jag har tillgång att fara till när jag vill, den är ju trots allt lite större än Kalix. Dock pratar ju människorna här tyska, ja det är ett minus i kanten eftersom jag inte riktigt är haj på det språket än samt så är ju inte direkt mode en trend här. Men vi har Starbucks. Sen så tar det cirka TRE timmar med tåg till Paris om jag känner för det. Varför detta inlägg ger sin uppenbarelse är för att jag tar gärna emot gäster och detta smicker om staden kanske kan göra er lite mer sugna på ett besök.
Sen slänger vi in en bild på skitungen från Kalix som var uttråkad under en eftermiddag i Tyskland.
Ja, kära läsare, sitta i sin lägenhet är tråkigt, även i Tyskland.
freeeee day, again ...
När man själv inser att internet, böcker och filmer ÄR långtråkigt så måste man inse att man kanske har en liten myra i hjärnan som inte direkt är tillfredsställd. Mina hästar i stallet SAKNAR mig, iallafall går mitt hjärta på den lögnen. Men Wüsti visar iallafall uppskattning, intalar jag mig, för när jag kommer är han i famnen och vill inte lämna den. Det värmen fågelhjärtat gott. Wami ser förövrigt ut som en förvuxen ponny när det inte har finnas möjlighet att raka den stackarn, våra maskiner har varit kaputt (detta upptäcktes dock i JUNI (!) av såsläppen men eftersom såsläppen ÄR, och kommer förmodligen alltid vara, en såsläpp så skickade hon iväg dem typ en vecka innan hon slutade vilket innebär att det var i KLIPPsäsongen hon fick tummen ur att skicka iväg dem. Hon hade bara sagt att hon gjort det hela sommaren vilket uppenbarligen var en stor fet lögn. Hej vi är inte less! eller egentligen inte heller förvånade. Så Wami får nu lida just för hon behöver mängder av lugnande samt två som klipper samtidigt, lilla damen gillar inte att bli nakenfis...)
Nej, vi var inte alls bittra på henne. Ska nog ta och springa upp till kontoret och se om jag kan flörta till mig någon som kan ringa bolaget som lagar kaputta klippmaskiner, man kan ju hoppas på mirakel.
Annars fick man veta igår att OM min mor tar en valp från denna kull som Hugo är papps till så kommer VALPEN komma typ en vecka EFTER jag far tillbaka till TYSKLAND (under jullovet). Jag är ju en LYCKANSOST som missar VALP perioden på typ ALLA hundar som kommer IN i familjen Carlssons släkte. Menar en VALP är ju inte att dö för, de är ju inte alls SOCKERSÖTA. Hjälp lyckoruset är högt nu.
Fast egentligen är jag inte bitter. Bara sjukt rastlös.
Okej då, lite bitter då...
bolli bolli
Att vara sjukskriven är så SJUKT tråkigt så jag vill hoppa i poolen utan att veta hur man simmar. Shit alltså.
Höjpunkten på dagen är att hälsa på min Wüsti. Annars fick jag veta idag att Frau L och Herr R har haft lite skilda meningar om mig och Herr R gör allt hans Fru säger nu. Frun var lite arg på sin man angående att jag behövde fara till skolan osv när jag knappt kunde sitta. Värsta bråket om det, känner mig hemsk. Varför ska min disk vilja jävlas med mig? Hitta någon annan som faktiskt kan njuta av ledighet. Jag vantrivs. Jag vill rida, jobba, skratta, GÅ, shoppa osv. Inte ligga här som den invalida hönan jag ska tydligen vara...
,
Ja, jag är extremt uttråkad! Men nu ska jag smita ut och göra lite beställningar till våra hästar samt hovslagartider. Ska gömma mig från Frun och Herrn på gården, hihi.
ELLI IS GETTING STRONGER!
Efter dagens besök hos Dr Peil, injektion och pfysioterapi kommenterade Frau Linsenhoff såhär:
Linsenhoff: Du går ju riktigt bra nu jämnfört med förra veckan!
Jag: Yes, jag kan gå och eventuellt rida i slutet av veckan! (gör ett dansmove)
Herr Rath: Och nu ler du igen, så underbart att se!, men Elli du får inte dansa!!!
Linsenhoff: Nej Elli, nu går du hem till dig och sängen!
Jag: Lägger armarna i kors och försökte antyda om att jag kan väl få göra lite i stallet iallafall.
Kör Linsenhoff/Rath: Nej! Du ska bli bättre och då måste man vila.
Jag: Lätt besviken.
Och det komiska i det hela idag, idag fick jag inte fara till skolan efter läkarbesöket hos Peil, idag fick jag order av Herr Rath att stanna hemma (i min värld dö en dödens död) Förra veckan var det livsviktigt med skolan enligt Herr Rath, undra vad Dr Peil sa till honom i lördags?
Men, whatever, JAG ÄR SÅ LYCKLIG! Jag ser ett ljus i tunnel, rida i slutet av veckan är mycket bättre än VILA en månad. Imorgon Pfysioterapi och Nervspecialisten. Visst det är ju inte bra än, gör ju fortfarande lite småont när man sitter och så vidare men det är nästan som att någon tagit ur, iallafall, tjugo kilo ur min ryggsäck - fatta lättnanden! Förresten mötte jag PfysioKai i trappan när jag var på väg ner till bilen och hemfärd:
PfysioKai: Hur är det med ryggen nu då?
Jag: Bättre, jag sa ju att jag kommer dansa på tisdag (ger ett lycklig leende)
PfysioKai: Haha, du är stenhård, vet du det? men lova mig ta det försiktigt med dansmoven då!
Jag: Yes! (sjunger lite grann)
PfysioKai: tittar på mig och ler (tror nästan han skakde lite på huvudet också när han såg hur lycklig jag var, inte negativt skakandes utan mer att "det verkar som hon gett sig fasiken på att bli bra på nolltid" skakning.)
(För tyvärr vet han ju exakt hur mysigt ont jag hade i lördags så lägger han ihop ett och två vill jag inte veta vad svaret blir)
Jag ser ljuset! Jonathan, jag ser ljuset! - Bröderna Lejonhjärta tåls att citeras här! För jag sitter inte i ett kolsvart mörker längre!
Kanske ska berätta vad som händer och har hänt...
Jag och Alex bestämde oss att se film hos henne. Inga konstigheter med det liksom. Jag sitter i soffan, som man oftas brukar göra när man ser en film, finns givetsvist undantag men denna lördag var det soffasittande. Inget mer komplicerat än så och pang så kunde jag inte sitta längre. Det gick bara inte. Fick avbryta filmen, jag börjar inte gråta av smärta i första taget men denna var så grym så jag hade nästan hellre dött... Jag går hem, finns ingen ställning för bekvämlighet men somnar och sover en orolig sömn. Jag vaknar söndag, är sängliggandes hela dagen av smärtan men har inställningen imorgon ska det jobbas. Även första skoldagen för min del.
Smärtan säger hej var femte minut.
Måndag kommer, fortfarande ont och jag går som en invalid höna eftersom det som strålar ner ända till foten på höger sida men ack tänker jag lite smärta har ingen dött av och mockar vidare, skyndar att byta om och blir ombedd att ta bilen till skolan med Daniel. Skolan var pest, inte för att skolan är pest utan för att det gjorde så förbaskat ont att sitta ned. Efter skolan jobbar vi lite till, allt vad en eftermiddag innebär. Kvällen består av att halvdö.
Tisdag, kan min ryggvärk gå över punkt nu?! Nej då den påminner mig ständigt. Frau Linsenhoff samt Herr Rath tycker inte om vad de får se när jag går min "catwalk" med hästarna. Men jag biter ihop och tänker att det är ändå borta imorgon. Rider min Tropea och Schnuffel, igronerar smärtan, klipper Wells Fargo på eftermiddagen, aj vilka ställningarna man får ta men ack jag biter ihop. Plötsligt ringer stalltelefonen och eftersom ingen är i stallet går jag och svarar och det är Martina från kontoret som ville informera mig om att jag har ett läkarbesök med Dr. Peil dagen efter (?) Nu var jag småställd, jag har inte bett om ett läkarbesök men det visar sig att det är Frau L som ringt kontoret och sagt att de ska ringa Doktorn. Kul att man är välinformerad typ!
Onsdags morgon jobbar jag på istallet trots smärta. Klockan nio skulle jag fara med Herr Stoll men Herr Rath ändrar sig och säger att jag kan köra själv. Jag orkar inte protestera och tänker att jag kan ju alltid försöka. Frau L får reda på att hennes man sagt att jag ska köra och går med raska kliv till telefonen, ringer kontoret och poff så får jag inte köra längre. Hon bestämde att jag är inte i skick att köra bil så jag får åka Taxi med Franky istället. Jag kände mig rätt obekväm i den situationen just för att jag vill inte vara till besvär... Frun säger att hennes man är lite kinkig på henne nu men det går över och informerar mig igen om att jag inte är "duglig" att köra i mitt tillstånd. Men jag hade kunnat göra det försöker jag peta in men det är som att försöka säga till en myrstack att sluta arbeta - omöjligt att få igenom sitt budskap.
Väl framme får jag träffa en läkare (dock kommer jag inte ihåg dennes namn) Han frågar om mitt problem, gör en undersökning och vill ha röntgen bilder på ryggen samt magnetröntgen. Så vänta lite till, hoppa upp på kalla kalla bänken och tar röntgen bilderna. Min kurva i ryggen var inte tillfredsställande enligt doktorn men det var inte mitt problem för tillfället. Han informerade mig om att jag hade alla symtomer för en förskjuten disk i ryggraden men sånt kan man inte se på vanlig röntgen så de bokade in en magnetröntgen för kvällen. Här kallades även Dr. Peil in i bilden (rätt välkänd läkare här i FFM, Matthias läkare samt Annas gamla chef) Han tittar och klämmer lite grann han med och tror även på disktjohej. Jag hoppas på att de har jätte jätte fel, jag har bara lite ont i ryggen och Frau L överreagerar. Jag blir iallafall sjukskriven, värre än döden... 19.30 har jag tid hos magnetröntgen inne i Frankfurt, snälla Martina följer med mig.
Inne i maskinen är det rätt otäckt, jag har inte direkt cellskräck men var tvungen att hålla ögonen stängda under tiden jag var där inne för jag kände bara hur paniken växte i lilla kroppen. Taket var så nära, väggarna var så nära och ljuden var höga och skrämmande. Men jag kom ur det levande, phuu! Väntar nervöst på provsvaren, läkaren kallar in mig och berättar min diagnos:
Du har en förskjuten disk i din ryggrad som irriterar nerven.
Yeeey, livet är en fest eller Vänta nu, min mardröm tog just senarium. Och vad innebär detta förutom de Dr Peil halvsktämt mig om tidigare under dagen. Far hem, smärta deluxe trots mina piller från Dr Peil samt muskelavslappnande till natten. Imorgon ska jag till Dr Peil igen, jag kände hur skräcken hängde över mig.
Torsdag, Dr Peil tycker jag är komplicerad och gör det svårt för honom när jag uttrycker mig om "kan jag rida imorgon igen" Han försöker förklara för mig att det är rätt allvarligt att i min ålder ha denna disk som tyckte det var roligt med en tripp till höger. Han förklarar om det inte stabiliseras upp, om jag inte tar det försiktigt kan det innebära ridning likamed noll i framtiden. Mitt hjärta stannade. Operation skall unvikas för att operation innebär oftas mer komplikationer. Jag har slutat andast vid detta skede. Han försöker berätta om hur vi ska gå till väga men jag vet inte om jag riktigt lyssnar. Jag är rädd, det är inte roligt! Sluta nu, snälla.
Han frågar om jag är spruträdd och jag säger att jag helt ärligt inte vet just för att jag aldrig fått i ryggen förr. Han tittar på mig som ett frågetecken och säger "fick du inte injektion igår?" Nej svarar jag, Dr Peil går ut och talas vid med den andra läkaren som säger att jag inte ville ha det? Hmm, kul att man själv var medveten om det och det säger jag, det är ju inte så att jag vill springa runt och ha ont liksom. Tur som var fanns en av assistenterna där under Onsdagen och de bekräftade att jag frågat vad som händer här näst osv. Iallafall så fick jag injektion dock kan man inte komma åt nerven när man har lite ben här och var så det är lite att "spruta på känn" jag känner mig som hästarna. Sedan skulle jag på pfysioterapi efteråt, typ smärtsam massage. På kvällen kände jag mitt eget hjärtslag i foten men jag trodde det var normalt efter en injektion, smärtan sa fortfarande hej var femte minut. Eller snarare skrek Hej!!!
Fredag, Dr Peil igen, hej stamkund. Vill ni veta hur mycket jag hatar det här? Han klämmer, ber mig gå på tå och häl och så vidare. Han är inte nöjd för min smärta skall ha typ gått över tills nu och det hade den inte. Ischlo Pischlo. Han är fundersam, injektion igen, bokar pfysioterapi till efteråt samt lördag och bokar in besök igen måndag samt nervspecialist på tisdag (jag kommer bli känd snart!). Jag informerar honom att jag har skola, han frågar om jag vill bli bra, jag svarar att det är inte det det handlar om snarare att om herr Rath inte tycker jag behöver fara så avbokar han. Dr Peil blir lite irriterad på att han kan göra så och säger att han bokar in dessa två besök för måndagen och blir det problem ska Hr Rath ringa honom. Visst säger jag och frågar igen när jag kan rida och jobba igen. Han tittar på mig med sina bruna ögonon, suckar lite lätt och säger "du är svår, vet du det?" Nejdå, jag har faktiskt en gloria ovan huvudet, missade du det?
Efter besöket hos honom så blir det mer pfysioterapi samt undersökningar som skall skickas till krankekasse, vad heter det på svenska, försäkringskassan kanske? Samt mer trycka rygg och dra i ben och hålla inne skiken.
Lördag mer Pfysioterapi med en snubbe kallad Kai. Vilket rimmar på aj och ont gjorde det. Han hittade varenda punkt som gjorde att jag ville vika mig dubbelt och skrika till honom "rör mig inte" men jag pressade ihop tänderna. Kul konservation mellan mig och Pfysio Kai:
PfysioKai: Gör det ont? Du säger väl till om det gör för ont
Jag: Jodå, men det går bra, inga problem
PfysioKai: Du vet väl om att dina händer visar att du ljuger för mig
Jag: Ehmm, ojdå
Hade då knutit ihop mina fingrar så de nästan krampade utan att jag tänkte på det för att det gjorde lite ont ja.
En stund senare:
PfysioKai: Är det okej?
Jag: Mmm... (egentligen menade jag; jag dör snart)
PfysioKai: Är det säkert?
Jag: Jag är inget stort fan av att erkänna smärta, okej?
PfysioKai: Suckar lätt, "you are quite stubborn when it comes to pain, aren't you?!
Jag: låtsas som jag inte hörde och förblir tyst...
Och ytterligare en stund senare när han passerade nedanför länden (korsryggen/svanskotan?) på höger sida:
PfysioKai: sorry, sorry sorry
Jag: Mmm... (ville bara försvinna)
PfysioKai: Sorry sorry, this it not so great.
Jag: (Önskade om hjärtinfarkt och bara en knalldöd)
Efter plågan med honom var han fortfarande inte nöjd (han hade nästa patient så hade var tvungen att gå) så han skickade iväg mig till nästa som bad mig hoppa upp på en likande vattenmatta, trodde jag. Ack, denna vattenmatta skicka vattenstrålar mot ryggen som tredje världskriget vilket skulle vara avslappnade och skönt? VAR?! Skulle ligga där i femton minuter, Kai kommer snabbt förbi och tittar till mig och frågar om det är okej. Jag tittar på honom och viskar ett "Mmm..." Han önskar mig att det blir bättre till efter helgen och jag säger att jag har bestämd mig att kunna dansa på tisdag, han skrattar och kilar vidare. Jag återgår till att bita mig i läppen.
Och Frau Linsenhoff ville få min tillåtelse att ringa Dr peil vilket hon givetvist fick, hon såg mig igår och jag sa stolt att det är lite bättre (bet ihop lite grann) och snart jobbar jag och rider igen. Hon tittade på mig och sa "det tar nog minst en månad" Där sjönk allt. En månad, ALDRIG I HELA LIVET! Jag gillar för tillfället inte Peil, min rygg eller andra som säger att jag inte kan jobba. Jag blir TOKIG här, bokstavligen. Och nu är det söndag och ryggen värken men jag börjar snart undra om det bara är inbillning eller vill jag att det ska vara inbillning? Jag betalar bra för den person som vill byta med mig. Min dröm har ju precis startat, Hellloooo?!
Så vad gör människor när man är sjukskriven? Jag är snart hårlös av detta, just för att stå ett längre tag gör ont samt sitta, ligga kan jag men hur kul är det`? JAG VILL RIDA! Jag gråter snart och jag hoppas Hr Rath har rätt i vad han säger, iallafall när det gäller det här, "du ska nog se att du rider om två veckor". Men jag ser det som helst imorgon. Jag ska dansa i stallet på tisdag, det är min plan iallafall. Sluta halta och gå som en prima ballerina.
Så just nu är det att springa hett hos doktorn på mitt schema och det inkluderar injektioner, pfysioterapi och Rehab, precis som i himlen, Öhmm... (?)
Måndag imorgon, bring it on!
Upp till bevis!
PS. Det jävligaste av allt är att i måndags började inridningen av Elfe, jag hängde över henne och nu är det längre bort än i början av veckan. Samma sak gäller Tropea, det hade börjat släppa, Fasiken också! Det är inte synd om mig, inget medlidande vill jag ha, men det suger att jag inte kan göra det jag älskar att göra. På tisdag är det en dansande Elli i stallet, jag är nästan säker! Nu ska jag ta mina tabletter och se House. Vi hörs imorgon, fridens!
Pappas dag idag
Autobahn
...
Måndag morgon
efter vi gjort stallet klart i måndags skulle jag ta in wami innan första skoldagen. Wami ställde sig i mitten på paddocken, tittade sött på mig med inställningen "jag är inte det minsta stressad, är du?" nej då wami , jag ska bara vara i bilen på fem minuter, ombytt och klar. Hur kunde jag vara stressad? house
Sedan är det ju så att jag extremgillar Dr House, han är typ obeskrivbar. Rå och stenhård, typ som Persbrandt man vet inte varför man gillar honom men man gör det, eller så hatar man honom. 
Och nej Anna, fortfarande är MacDreamy snyggaste läkaren, haha. Fortsätt drömma om din prins, han väntar här i min dator tills du pallrar din söta rumpa till Frankfurt! När kommer du? Han trånar efter dig... Eller det är kanske jag som gör det? Hmm, pallra dig hit iallafall, jag saknar att svammla med dig och prata i-landsproblemen som vi har. hihi. Och snygg är han, det måste man väl medge, men Annas drömmar slår alla, kommer aldrig glömma meddelandena jag fick när jag jobbade på Hofgut och Anna var på skolan, som jag skrattade och jag har dem ännu sparade på min telefjonk. Vi hade våra underbara kvällar med choklad, glass, fruktsallad och Grey's... Tider!
.
Cirka två veckor har jag knaprat tabletter för att knäet har varit min ovän bara över en bagatel men vi kunde inte lösa det så vi tog extra hjälp i form av piller som sagt. Det har varit så jag kunnat röra mig utan outhärdlig värk men knäet har sagt sin åskit då och då under dagarna. I vissa tillfällen hoppades jag att jag hade en hejdundrande bra tandläkarförsäkring för mina små tänder har fått lida en del när knäet talat ut. Men smärtan har som sagt varit "kontrollbar" tills igår ikväll. Poff sa det och höger sida, en bit ovan höften, började skrika och skicka bomber som andra världskriget. Jag kunde inte sitta ens två minuter utan att byta position och helt ärligt sitta i sig var en plåga.
Denna värk skickade sina meddelande med raska besked ända ner till tårna så jag knappt kunde gå heller. Några super piller fick jag av Alex som skulle hjälpa så jag gick hem, tog en tablett medan jag pressade tårarna tillbaka (jag är inte direkt sån som grinar i första taget men himelske gud vad ONT det gjorde) Gick som en gammal åttioårig tant som precis blivit höftopererad eller något och sökte min väg mot sängen. Inte en position hittades för att lindra smärtan utom en och den var inte den bekvämaste men smärtan undkom jag med liten marginal dock påminde den mig då och då att "Hello im still here". Pressade mina ögon ihop och hoppades på mirakel för morgondagen.
Natten passerade med massa uppvaknanden om "Hello im still here, waiting for you" men kämpade vidare genom natten. Detta må låta dramatiskt men det är inte kul, jag ligger ännu i sängen för smärtan är kränkande. Jag förflyttar mig lite i sängen och andra världskriget bryter ut, tanken att springa in i badrummet gör bara ont även om det känns som att den minimala blåsan spricker vilken sekund som helst. Hej, mycket information men föreställ er hur jag känner mig! Invalid, hej bara. Men jag hoppas det blir bättre till kvällen annars vet jag inte vad jag gör för det är inte det minst roligt att varken kunna ligga, sitta eller stå utan att Herr Smärta gör sitt rutinmässiga besök. Kan jag inte få sjukskriva honom? Känns som han behöver det eller snarare jag behöver honom sjukskriven för jag gillar varken smärta eller sängliggeri hela dagen. Dock kommer jag nog inte erkänna smärtan imorgon när jag ska jobba och jag kommer inte klaga för jag biter ihop.
Vad som inte dödar härdar, right?
Och åter till önskningar om mirakel, självömkar mig lite till...
