.
Cirka två veckor har jag knaprat tabletter för att knäet har varit min ovän bara över en bagatel men vi kunde inte lösa det så vi tog extra hjälp i form av piller som sagt. Det har varit så jag kunnat röra mig utan outhärdlig värk men knäet har sagt sin åskit då och då under dagarna. I vissa tillfällen hoppades jag att jag hade en hejdundrande bra tandläkarförsäkring för mina små tänder har fått lida en del när knäet talat ut. Men smärtan har som sagt varit "kontrollbar" tills igår ikväll. Poff sa det och höger sida, en bit ovan höften, började skrika och skicka bomber som andra världskriget. Jag kunde inte sitta ens två minuter utan att byta position och helt ärligt sitta i sig var en plåga.
Denna värk skickade sina meddelande med raska besked ända ner till tårna så jag knappt kunde gå heller. Några super piller fick jag av Alex som skulle hjälpa så jag gick hem, tog en tablett medan jag pressade tårarna tillbaka (jag är inte direkt sån som grinar i första taget men himelske gud vad ONT det gjorde) Gick som en gammal åttioårig tant som precis blivit höftopererad eller något och sökte min väg mot sängen. Inte en position hittades för att lindra smärtan utom en och den var inte den bekvämaste men smärtan undkom jag med liten marginal dock påminde den mig då och då att "Hello im still here". Pressade mina ögon ihop och hoppades på mirakel för morgondagen.
Natten passerade med massa uppvaknanden om "Hello im still here, waiting for you" men kämpade vidare genom natten. Detta må låta dramatiskt men det är inte kul, jag ligger ännu i sängen för smärtan är kränkande. Jag förflyttar mig lite i sängen och andra världskriget bryter ut, tanken att springa in i badrummet gör bara ont även om det känns som att den minimala blåsan spricker vilken sekund som helst. Hej, mycket information men föreställ er hur jag känner mig! Invalid, hej bara. Men jag hoppas det blir bättre till kvällen annars vet jag inte vad jag gör för det är inte det minst roligt att varken kunna ligga, sitta eller stå utan att Herr Smärta gör sitt rutinmässiga besök. Kan jag inte få sjukskriva honom? Känns som han behöver det eller snarare jag behöver honom sjukskriven för jag gillar varken smärta eller sängliggeri hela dagen. Dock kommer jag nog inte erkänna smärtan imorgon när jag ska jobba och jag kommer inte klaga för jag biter ihop.
Vad som inte dödar härdar, right?
Och åter till önskningar om mirakel, självömkar mig lite till...
Kommentarer
Trackback
