ellinor carlsson

Ibland får man känna att man lever...
Idag har Wells Fargo (vilken jag är ansvarig för) sparkat in i pallen och fastnat med Herr Rath på ryggen. Glömde jag nämna att han skena i lilla ridhuset också, stackarn var vettskrämd. I denna veva åstakom han sig riktiga kött sår på insidan av låret. Fråga mig inte hur men så är fallet. Två Veterinärer från Dr. Nolting har precis varit här och sytt ihop han. Två lugnade sprutor, bremsa mule samt öra och hålla framben. Veterinären antydde om att denna häst haft ordentlig tur eftersom hade det blivit bara lite djupare hade det tagit en av typ pulsåderna och han hade mest troligt förblödit men peppar peppar det blev inte så allvarligt. Hon sydde både bjupt och ytligt. Nu står han på boxvila tre dagar och sedan 10 dagars skritt, yeey. Samt fullproppad med massa meduciner som pippa säger. Så vem ska rengöra såren, jo Elli. Tur som haver är jag den enda i stallet som tycker sånt är intressant att pyssla med, de andra får typ kvällningar och vill helst inte alls titta. Är man miljöskadad?

Det var olycka ett i stallet. Nu går vi över till nästa nämligen det hemskt jobbiga ponnyhingsten...
Luise var här idag för att rida sin lilla svarta ponny. Hon borstade och bandagerade tills jag hör en röst med gråtstämma som säger "Elli"  Jag vänder mig om och skådar att tjejen har en bula i huvudet som står ut (jag skojar inte) cirka tre centimeter om inte mer samt ett rent snitt som blöder mitt i bulan. Han sparkade mig får jag som svar när jag frågar. Hästkräk! Så full rulle för att hämta coldpack så hon kan kyla det med (ber henne sitta ner under tiden givetvist ger henne order att andas djupa andetag), Herr Rath hämtar Frun och till doktorn bär det av. Tur som var var det inget farligt med denna enorma bula hur otäck den än såg ut och såret kommer inte synas för att det var ett sånt rent snitt ponnykräket sparkad in. Ponnykräket fick gå till paddocken där han sprang omkring som en galning. Så lilla Luise, jag tänker på dig för rejäll skallebank haver du nog...

Ska vi dra sista också, olyckor kommer sällan ensamna. Wami hostar igen, livet är en fest! Samt har någon liknande ögoninflammation, antibiotika och shit ska in på henne om hon inte åker in på kliniken för helkörning. Samt så har Tropea hårda och ömma ljuver, jag var nästan säker på ljuver inflammation, men Dr H säger det var pga flugorna. Vi ser ju inom ett par dagar hur det ser ut. Som sagt olyckor kommer sällan ensamna.


Ska jag dra lite mer om livet på Schahof? Typ att hovslagaren kommer imorgon och detta innebär att de kommer göra cirka 6 hästar, varmskoning is the shit. Fasiken vad jag hatar det! Röken är rena giftet, usch.
Det här var bara en mindre bra dag på schafhof, annars trivs jag och försöker, med livet som insats, att lära mig rida.


Nu ska jag plaska badkar med massa massa ljus, tjiiiing!

Ibland vill jag bara säga förlåt, förlåt, förlåt. Ibland inser man vilken jäkla idiot man varit och vilken lidande man även skapat. Det där blocket ger mig översvämningar, jag är så ledsen för det. Förlåt!


Jag borde skämmas, vilket jag också gör...
Jag skäms.

Ibland tror jag inte själv att jag vet vad jag egentligen kastat bort. Eller kastat och kastat undrar mer om jag slarvat bort det eller bara är totalt misslyckad i det hela. Varför kan jag inte tillåta mig själv att ha det så. För det är så många kvällar mina tankar kan gå till dig. Bara just för att du vet så mycket om mig och jag vet att du alltid försöker förstå hur svår jag än må vara. Du ger mig ett sånt idiotsäker lugn så jag nästan blir vettskrämd men samtidigt så avslappnad. Jag vet inte om jag bara har grym abstinens att vara nära. För just nu känner jag bara att jag vill ha någon som vill lägga sina armar om mig och bara enbart hålla om mig, bara mig. Närhet, ja det fattas mig oerhört. Fast just nu skulle bara en vänslaplig kram från vem som helst duga men allra helst två armar om mig under nattens mörker.

Och jag vill aldrig mer drömma mardrömmar om farmor. Jag störtgrät och ville absolut inte vara ensam, inte en sekund men tyvärr så vaknar man upp ur gråtens smärta och inser att man måste bita ihop natten ut för  att klara sig levande ur.  Hon fattas mig om någon. Fasiken nu kommer tårarna som jag lyckas fly undan under min vistelse i Tyskland. Kämpa kämpa kämpa emot. Snart är det fredag, med säkerhet, kommer det vara en av de värsta dagarna i mitt liv. Det ristas sakta in i hjärtat, långsamt för att göra smärtan olidlig.

Idag har jag sett ett litet ljus i tunnel. Faktiskt Tack vare Herr Rath, han sa nämligen (hel oproviserat var nämligen på väg in istallet och han var på vägen att passera till huset.) ; "your ridning was good today". Även om man är en skit på jorden och urkass på ridning så värmer det i lillhjärtat. Imorgon är en ny dag och nog fan ska jag en dag bli en duktig ryttare, det ska jag ge mig fasiken på. ´

Igår pratades det väldigt mycket om min utbildning, jag blev nervös bara av tanken. Men samtidigt var det nästan ett lyckorus om att detta faktiskt kommer hända. Det är ett av de få lyckorus jag känt på senaste tiden.

PS. jag älskar dig MHC! och saknar dig så hjärtat blöder.