ellinor carlsson

Hur kommer det sig att en enorm rädsla uppenbarar sig när jag tänker tanken att jag verkligen skulle behöver säga till dig att 'utan dig är jag icke fungerande'? Pusslet är liksom inte komplett utan denna bit och även om den skiljer oss över 100 mil så behöver jag den biten. Men jag kan liksom inte förmå mig själv att säga det högt för jag är beredd att bakslaget kommer komma med våld och brak. Men samtidigt bryter det mig samman att inte 'ha dig där'. Jag är absolut inte perfekt, jag gör massor med fel ständigt. Och just nu känns det som att jag verkligen inte kan göra någonting rätt men det kanske är så att det faktiskt jag som gör fel hela tiden? Borde ju egentligen vara svaret på den stora frågan, eller?