ellinor carlsson

Det händer så mycket hemma i Sverige just nu så jag går med ett konstant magont. Jag må kanske vara maktlös om jag så varit i Sverige men då hade jag iallafall varit nära, just nu känner jag mig så vansinnigt maktlös. Om något händer vänder jag ut och in på mig själv, denna ständiga oro äter mig från insidan ut. Men utsidan visar ingenting, de senaste åren har jag förändras. Jag visar inte mycket till omvärlden om vad som egentligen pågår på insidan, när andra gråter står jag som en känslokall pinne, halvt likgiltig och blir halvt obekväm eftersom de visar så mycke känslor och jag noll. Vad hände? Och jag vet när jag väl blir ledsen, då sårar jag mina nära med att INGEN får ta på mig. Jag skriker och flyr. Saken är nog den att jag är på en ständig flykt, från mig själv och allt som jag inte vill ta itur med. Jag bygger mitt eget kaos och jag vet inte var jag ska börja. Det är så dumt! Sedan bearbetar jag aldrig de saker som jag bör, jag slänger allt i en svart sopsäck i hopp att när jag kastat den i vattnet, att den aldrig ska driva i land. Sedan drar jag på mig löparskorna. För ett fjärde år i rad klarar jag INTE av. Kämpa, det vita ljuset är inte en vän...