ellinor carlsson

Ibland kommer det dagar då man helst av allt skulle vilja krypa ner i en varm famn och enbart känna sig älskad. Men självklart, vem vill inte det? Ibland dyker väl också tanken upp, är det värt allt man går igenom? Det har börjat smyga sig på massa saker som sätter hjärnspöken att cirkulera. Och även om jag alldelens nyss var i Svea och träffade många av mina fina som fattas de mig ständigt, jag fick liksom inte nog. Just denna bekväma underbara samvaron som toppas med galenskap och skratt är ovärdelig. Sedan kryper väl paniken också på, ett år kvar på utbildningen och sen då? Kommer jag bli en vettig beridare? Och oavsett vad som händer, vill jag söka univeritet om några år? Jag känner mig som ett frågetecken som vill ha kontrollbehov. Twisted in my own mind liksom. Och jag vill bara skrika ut alla mina känslor som jag inte kan sätta ord på, jag vill få mitt perspektiv rättvänt.