Med en papperspåse ska jag erövra världen
Att färglägga är inte alltid enkelt. Ibland skär det sig och konstverket blir en katastrof.
En katastrof som kunde ha förhindras eller åtminstones kunde man kunnat få vara där och ge fortsatt motivation och förståelse för att få katatrofen till ett vackert konstverk igen. Men det är inte alltid så att konstverket ligger i nästa korsning, ibland är det hundratals mil bort. Och frustrationen att inte kunna hjälpa på det sätt som konstverket mellan raderna ber om gör så ont i fågelhjärtat och man känner sig totalt meningslös. Sedan när man får höra hur konstverket sakta tar sin bana mot eventuell katastrofverk växer frustrationen ytterligare. Jag vill vara där och med små penseldrag försöka få det fungerande.
Men hur ska jag lyckas?
Det är så långt borta och här är jag i tyskland och målar min egen bild av vad som finns där bortom gränsen. Hittills är det endast ett ord. Ett starkt ord. Något jag kan känna när jag lämnat allt kärt i Sverige även fast att jag vet att det var för min egen skull jag var tvungen att göra det. Utan detta äventyr hade jag kvävt mig själv. Men ordet hänger ändå där. Påminner mig ständigt trots att jag vet att jag har full backup från mina kära. De vill att jag ska utforska, de stöttar och jag är lyckligt lottad att vara här och att ha den backup som jag har från Svealand. Men ordet gömmer sig där under utan tillsammans med meningslösheten o frustrationen. Jag vill finnas där för dig, jag vill inte att du ska känna smärta. Jag vill gå igenom allt du går igenom och därför blir även ordet starkare för var sekund. För jag vill finnas där, för här är jag som en myra i skogen. Meningslös. Jag vill kunna ta fågelvägen till dig. Du betyder så mycket för mig. På mitt vita papper står det:
Skuldkänslor.
psc
