Dag 2 – Min första kärlek.
Knivig sak att besvara.
Ska vi ta det personmässigt som måste nog det varit N. Visst man hade ihop det med från o till i mellanstadiet och så vidare men jag vet inte om det räknas eller om egentligen N räknas. Så här i efterhand. Men jag tror jag var kär, men kärlek var inte alls som jag hade föreställt mig. Visst det var rosa moln i början men det förhållande slutade i katastrof och bröt ner mig som människa totalt. Svartsjuka är början till slutet vilket jag förstod allt för sent. Aldrig någonsin låt någon annan tro att det är ditt fel, låt aldrig han trycka ner dig, kärlek är så vackert och låt det vara det! Och visst jag hade mina happy-moments med honom också men allt banade i fel rikting. Jag var den som trodde det bästa om alla och litade på deras ord, han ändrade det totalt. Än idag bygger försöker jag bygga upp tillit till människor, speciellt män. Även om de säger 'du gör mig så glad' så kryper baktanken in om 'javisst om man kommer från månen'. Men som sagt, jag var kär och blind. Jag verkligen stormtrivdes med att ha någon som höll om mig, någon som höll mig i handen, ja allt vad ett förhållande innebär så jag insåg allt för sent vad som hände i det verkliga livet och även om jag hade börjat inse så jag höll tyst om det. Ingen visste hur jobbigt det var med utfallen, skriket, hur jag flörtade med andra bara genom att vara med mina vänner, hur hans rykte blev påverkat om jag umgicks med homosexuella, listan tog aldrig slut och jag gick ständigt med skuldkänslor. Jag skämdes. Men han charmade mig så efteråt så socker skulle kunna smälta.. Så ibland undrar jag, var det där verkligen min första kärlek? Jag har börjat ha mina tvivel.
Min första största kärlek, hon som verkligen errövrade mitt hjärta, måste nog varit min ponny Denice. Det är något speciellt med ens egna första ponny, även om jag haft sköthästar innan som betytt så mycket för mig så är detta annorlunda. Hon var helt på mitt ansvar och glädjen att ha henne var obeskrivlig. Varför jag också kan uttala mig om att hon var min första kärlek är att jag sörjer henne än, och det händer om kvällarna, utan förvarning att jag sitter och gråter hejlöst. Hon var mitt allt som togs ifrån mig...
- i still love you.
Jag tycker som sagt att detta ämne var knivigt för egentligen kan jag inte ge ett konkret svar. Min första kärlek kan ju också ha ansetts vara min mjukishund Busis som följde med min överallt! För ärligt talat så tycker jag själv det är skamligt och skäms en del över om denna person som beskrevs ovan var min första kärlek. Men hjärta rimmar på smärta så det kanske är så det helt enkelt var. Men erfaranheten har gjort mig starkare och nu vet jag vilken hemsk makt svartsjuka har och aldrig någonsin önskar jag ens min värsta fiende det, det är enbart fruktansvärt. Been there, done that and never again.
Ska vi ta det personmässigt som måste nog det varit N. Visst man hade ihop det med från o till i mellanstadiet och så vidare men jag vet inte om det räknas eller om egentligen N räknas. Så här i efterhand. Men jag tror jag var kär, men kärlek var inte alls som jag hade föreställt mig. Visst det var rosa moln i början men det förhållande slutade i katastrof och bröt ner mig som människa totalt. Svartsjuka är början till slutet vilket jag förstod allt för sent. Aldrig någonsin låt någon annan tro att det är ditt fel, låt aldrig han trycka ner dig, kärlek är så vackert och låt det vara det! Och visst jag hade mina happy-moments med honom också men allt banade i fel rikting. Jag var den som trodde det bästa om alla och litade på deras ord, han ändrade det totalt. Än idag bygger försöker jag bygga upp tillit till människor, speciellt män. Även om de säger 'du gör mig så glad' så kryper baktanken in om 'javisst om man kommer från månen'. Men som sagt, jag var kär och blind. Jag verkligen stormtrivdes med att ha någon som höll om mig, någon som höll mig i handen, ja allt vad ett förhållande innebär så jag insåg allt för sent vad som hände i det verkliga livet och även om jag hade börjat inse så jag höll tyst om det. Ingen visste hur jobbigt det var med utfallen, skriket, hur jag flörtade med andra bara genom att vara med mina vänner, hur hans rykte blev påverkat om jag umgicks med homosexuella, listan tog aldrig slut och jag gick ständigt med skuldkänslor. Jag skämdes. Men han charmade mig så efteråt så socker skulle kunna smälta.. Så ibland undrar jag, var det där verkligen min första kärlek? Jag har börjat ha mina tvivel.
Min första största kärlek, hon som verkligen errövrade mitt hjärta, måste nog varit min ponny Denice. Det är något speciellt med ens egna första ponny, även om jag haft sköthästar innan som betytt så mycket för mig så är detta annorlunda. Hon var helt på mitt ansvar och glädjen att ha henne var obeskrivlig. Varför jag också kan uttala mig om att hon var min första kärlek är att jag sörjer henne än, och det händer om kvällarna, utan förvarning att jag sitter och gråter hejlöst. Hon var mitt allt som togs ifrån mig...
- i still love you.
Jag tycker som sagt att detta ämne var knivigt för egentligen kan jag inte ge ett konkret svar. Min första kärlek kan ju också ha ansetts vara min mjukishund Busis som följde med min överallt! För ärligt talat så tycker jag själv det är skamligt och skäms en del över om denna person som beskrevs ovan var min första kärlek. Men hjärta rimmar på smärta så det kanske är så det helt enkelt var. Men erfaranheten har gjort mig starkare och nu vet jag vilken hemsk makt svartsjuka har och aldrig någonsin önskar jag ens min värsta fiende det, det är enbart fruktansvärt. Been there, done that and never again.
Kommentarer
Trackback
