ellinor carlsson

Alla vet väl hur varningstecknen ser ut. Oftas är det utropstecken som följd. Massa utropstecken.
Jag vet mycket väl hur de uppenbarar sig eftersom samma varningtecken har hälsat pa mig en gang tidigare men jag blundar, jag kniper igen ögonen allt vad jag har eller tittar beslutsamt at ett annat hall. Jag har varken tid eller ork att ga igenom det igen även om de är där och klingar med rött neonljus. Detta välbekanta klingel. För faller jag nu finns det ingen som tar emot mig som det fanns förra gangen. Faller jag nu, hur reser jag mig da? Bäst att inte falla helt enkelt! Jag har en fallenhet att undvika att prata om det. Jag skjuter det framför mig och är även rätt begavad pa att inte hinna ikapp det.
Sedan är det väldigt mycket enklare att stiga upp varje dag, titta sig i spegeln, dra pa smilet och ut och jobba. För da fragar ingen, da behöver man inte hitta pa undvikande svar. För jag vill inte ens själv riktigt känna efter för det finns risker med sant. Ja, risker är värda att ta när det gäller massa saker men just en sak som denna sa är det faktiskt inte värt att ta den chansen.

Lekfull, sprudlande, skrattade, busande, dansande, hoppande, stralande Elli. Jag vill ha henne som permament inslag pa insidan igen. Jag vill umgas med henne hela tiden, jag vill inte kämpa mot den djupa mörka delen. Jag vill inte tappa bort henne igen ... Jag är ingenting utan den delen.


Jag saknar just nu Sverige o de bästa av vänner.