Någon drog bort osynlighetsmanteln ...
Det svämmar över...
Och när till och med Matthias haffar fast mig och typ ställer mig mot väggen börjar man smått inse att skölden, min mäktiga starka sköld, är genomskinlig och har stora hål här och var. Det fanns liksom ingen flyktväg, han ramade in mig och jag kände mig så naken. Ett av buskapen han ville ge var att 'jag måste tro på mig själv' men jag lever med känslan att jag redan gått upp i molekyler.
Varför ska jag påverkas så mycket. En sak är säker, min sköld ska på reparation för jag vet inte hur jag ska orka stå på jorden utan att bryta ner totalt om någon frågar vad som egentligen pågår inom mig. Jag är sjukt duktig på dölja känslor, skjuta det framför mig och dra på det älskade smilet som jag egentligen håller väldigt kärt och Jag vill hemskt ogärna prata om det. Verkligheten gav mig helt enkelt en rejällt slag i ansiktet före lunch....
