Verklighet för en vän och ett dilemma för mänskligheten
Det sägs att allt är tillåtet i krig och kärlek.
Dock om uppriktiga ärlighet tas in i aspektet blir den stora bilden helt förändrad. För det hör till saken att även i ärlighetens namn vet man inte alltid var man har sina känslor. Det kan vara oerhört förvirrande när hjärnan säger en sak, hjärtat en annan och magen en tredje. Då står man där naken, utblottad, exponerad.
Sedan kommer uppvaktning in i bilden, uppvaktning kan lura människan grymt. För vi kan inte förneka att vi alla gillar känslan av uppvaktning, det är som houng för själen och vi faller. Faller av fel grund? Det är det svåra. Denna även kanske också är mer tillgänglig, denna kanske finns på kort avstånd och har kvällar, helger, dagar lediga endast för dig medan en annan jobbar tjugofyra sju och är därmed nästan aldrig hemma. Samtidigt väntar man ivrigt på denna. Människan gillar i vis mån att plåga sig själv eftersom det enklaste och mest behagligaste vore väl att ty sig till den som visar uppvaktning men likt förbannat gör man inte det. Här träder förvirrelse in. När det snurrar så fort att man inte vet när eller om man ska kasta sig ur karusellen eller byta till en annan tivoli-attraktion. För man kan inte åka två karuseller samtidigt, eller kan man?
Men man kan också ta den enkla vägen ut: Springa för livet.
Då kan man inte skada någon annan än en själv - förhoppningsvist. Kanske inte alltid ett vinnande bidrag men känslan av att såra någon annan gör mer ont än att ens eget hjärta får ett lätt slag. Dubbelspel funkar för vissa men för andra är ärlighet för högt värderat. Även fast samtliga är medvetna om situationen. Känslor kan verkligen leka med oss, vi har ingen kontroll what so ever över dem. Och skuldkänslorna om att inte veta var man har dem är överhängande.
Detta anses som ett i-landsproblem.
Var står du?
