ellinor carlsson

Ibland tror jag inte själv att jag vet vad jag egentligen kastat bort. Eller kastat och kastat undrar mer om jag slarvat bort det eller bara är totalt misslyckad i det hela. Varför kan jag inte tillåta mig själv att ha det så. För det är så många kvällar mina tankar kan gå till dig. Bara just för att du vet så mycket om mig och jag vet att du alltid försöker förstå hur svår jag än må vara. Du ger mig ett sånt idiotsäker lugn så jag nästan blir vettskrämd men samtidigt så avslappnad. Jag vet inte om jag bara har grym abstinens att vara nära. För just nu känner jag bara att jag vill ha någon som vill lägga sina armar om mig och bara enbart hålla om mig, bara mig. Närhet, ja det fattas mig oerhört. Fast just nu skulle bara en vänslaplig kram från vem som helst duga men allra helst två armar om mig under nattens mörker.

Och jag vill aldrig mer drömma mardrömmar om farmor. Jag störtgrät och ville absolut inte vara ensam, inte en sekund men tyvärr så vaknar man upp ur gråtens smärta och inser att man måste bita ihop natten ut för  att klara sig levande ur.  Hon fattas mig om någon. Fasiken nu kommer tårarna som jag lyckas fly undan under min vistelse i Tyskland. Kämpa kämpa kämpa emot. Snart är det fredag, med säkerhet, kommer det vara en av de värsta dagarna i mitt liv. Det ristas sakta in i hjärtat, långsamt för att göra smärtan olidlig.