ellinor carlsson

Det är en konstig känsla i kroppen. Anledningen är av en händelse som eventuellt kan äga rum känns underlig. Det har alltid varit så, varför ändra på något bra? Ditt är ditt och mitt är mitt, vårt är vårt och ert är ert. Tror inte bränmärkningen inte riktigt stadgat sig än för

Ett, jag förtränger med livet som insats.
Två, jag möter det inte varje dag.
Tre, jag orkar inte bryta ihop så bitar ihop tills tänderna spricker och käkarna krampar.
Fyra, jag är tom, ihålig.

Jag vill inte att brännmärkningen ska äga rum, allt händer så plötsligt att jag blir farträdd. Vissa säger att tid läker alla sår tyvärr tror inte jag det däremot lär oss tid hur man kan hantera smärtan för ett fortsatt liv. Vilket inte alltid är så enkelt. Är ni förvirrade av detta inlägg? Prova vara i mina skor!