ellinor carlsson

Som en del kanske förstått är inte allt svart och vitt, det är ett stort fält med grått därimellan också som många kan missa. Jag har haft lyckan att missa det tills förra lördagen och pang sa det.

Jag och Alex bestämde oss att se film hos henne. Inga konstigheter med det liksom. Jag sitter i soffan, som man oftas brukar göra när man ser en film, finns givetsvist undantag men denna lördag var det soffasittande. Inget mer komplicerat än så och pang så kunde jag inte sitta längre. Det gick bara inte. Fick avbryta filmen, jag börjar inte gråta av smärta i första taget men denna var så grym så jag hade nästan hellre dött... Jag går hem, finns ingen ställning för bekvämlighet men somnar och sover en orolig sömn. Jag vaknar söndag, är sängliggandes hela dagen av smärtan men har inställningen imorgon ska det jobbas. Även första skoldagen för min del.
Smärtan säger hej var femte minut.

Måndag kommer, fortfarande ont och jag går som en invalid höna eftersom det som strålar ner ända till foten på höger sida men ack tänker jag lite smärta har ingen dött av och mockar vidare, skyndar att byta om och blir ombedd att ta bilen till skolan med Daniel. Skolan var pest, inte för att skolan är pest utan för att det gjorde så förbaskat ont att sitta ned. Efter skolan jobbar vi lite till, allt vad en eftermiddag innebär. Kvällen består av att halvdö.

Tisdag, kan min ryggvärk gå över punkt nu?! Nej då den påminner mig ständigt. Frau Linsenhoff samt Herr Rath tycker inte om vad de får se när jag går min "catwalk" med hästarna. Men jag biter ihop och tänker att det är ändå borta imorgon. Rider min Tropea och Schnuffel, igronerar smärtan, klipper Wells Fargo på eftermiddagen, aj vilka ställningarna man får ta men ack jag biter ihop. Plötsligt ringer stalltelefonen och eftersom ingen är i stallet går jag och svarar och det är Martina från kontoret som ville informera mig om att jag har ett läkarbesök med Dr. Peil dagen efter (?) Nu var jag småställd, jag har inte bett om ett läkarbesök men det visar sig att det är Frau L som ringt kontoret och sagt att de ska ringa Doktorn. Kul att man är välinformerad typ!

Onsdags morgon jobbar jag på istallet trots smärta. Klockan nio skulle jag fara med Herr Stoll men Herr Rath ändrar sig och säger att jag kan köra själv. Jag orkar inte protestera och tänker att jag kan ju alltid försöka. Frau L får reda på att hennes man sagt att jag ska köra och går med raska kliv till telefonen, ringer kontoret och poff så får jag inte köra längre. Hon bestämde att jag är inte i skick att köra bil så jag får åka Taxi med Franky istället. Jag kände mig rätt obekväm i den situationen just för att jag vill inte vara till besvär... Frun säger att hennes man är lite kinkig på henne nu men det går över och informerar mig igen om att jag inte är "duglig" att köra i mitt tillstånd. Men jag hade kunnat göra det försöker jag peta in men det är som att försöka säga till en myrstack att sluta arbeta - omöjligt att få igenom sitt budskap.
Väl framme får jag träffa en läkare (dock kommer jag inte ihåg dennes namn) Han frågar om mitt problem, gör en undersökning och vill ha röntgen bilder på ryggen samt magnetröntgen. Så vänta lite till, hoppa upp på kalla kalla bänken och tar röntgen bilderna. Min kurva i ryggen var inte tillfredsställande enligt doktorn men det var inte mitt problem för tillfället. Han informerade mig om att jag hade alla symtomer för en förskjuten disk i ryggraden men sånt kan man inte se på vanlig röntgen så de bokade in en magnetröntgen för kvällen. Här kallades även Dr. Peil in i bilden (rätt välkänd läkare här i FFM, Matthias läkare samt Annas gamla chef) Han tittar och klämmer lite grann han med och tror även på disktjohej. Jag hoppas på att de har jätte jätte fel, jag har bara lite ont i ryggen och Frau L överreagerar. Jag blir iallafall sjukskriven, värre än döden... 19.30 har jag tid hos magnetröntgen inne i Frankfurt, snälla Martina följer med mig.
Inne i maskinen är det rätt otäckt, jag har inte direkt cellskräck men var tvungen att hålla ögonen stängda under tiden jag var där inne för jag kände bara hur paniken växte i lilla kroppen. Taket var så nära, väggarna var så nära och ljuden var höga och skrämmande. Men jag kom ur det levande, phuu! Väntar nervöst på provsvaren, läkaren kallar in mig och berättar min diagnos:
Du har en förskjuten disk i din ryggrad som irriterar nerven.
Yeeey, livet är en fest eller Vänta nu, min mardröm tog just senarium. Och vad innebär detta förutom de Dr Peil halvsktämt mig om tidigare under dagen. Far hem, smärta deluxe trots mina piller från Dr Peil samt muskelavslappnande till natten. Imorgon ska jag till Dr Peil igen, jag kände hur skräcken hängde över mig.

Torsdag, Dr Peil tycker jag är komplicerad och gör det svårt för honom när jag uttrycker mig om "kan jag rida imorgon igen" Han försöker förklara för mig att det är rätt allvarligt att i min ålder ha denna disk som tyckte det var roligt med en tripp till höger. Han förklarar om det inte stabiliseras upp, om jag inte tar det försiktigt kan det innebära ridning likamed noll i framtiden. Mitt hjärta stannade. Operation skall unvikas för att operation innebär oftas mer komplikationer. Jag har slutat andast vid detta skede. Han försöker berätta om hur vi ska gå till väga men jag vet inte om jag riktigt lyssnar. Jag är rädd, det är inte roligt! Sluta nu, snälla.
Han frågar om jag är spruträdd och jag säger att jag helt ärligt inte vet just för att jag aldrig fått i ryggen förr. Han tittar på mig som ett frågetecken och säger "fick du inte injektion igår?" Nej svarar jag, Dr Peil går ut och talas vid med den andra läkaren som säger att jag inte ville ha det? Hmm, kul att man själv var medveten om det och det säger jag, det är ju inte så att jag vill springa runt och ha ont liksom. Tur som var fanns en av assistenterna där under Onsdagen och de bekräftade att jag frågat vad som händer här näst osv. Iallafall så fick jag injektion dock kan man inte komma åt nerven när man har lite ben här och var så det är lite att "spruta på känn" jag känner mig som hästarna. Sedan skulle jag på pfysioterapi efteråt, typ smärtsam massage. På kvällen kände jag mitt eget hjärtslag i foten men jag trodde det var normalt efter en injektion, smärtan sa fortfarande hej var femte minut. Eller snarare skrek Hej!!!

Fredag, Dr Peil igen, hej stamkund. Vill ni veta hur mycket jag hatar det här? Han klämmer, ber mig gå på tå och häl och så vidare. Han är inte nöjd för min smärta skall ha typ gått över tills nu och det hade den inte. Ischlo Pischlo. Han är fundersam, injektion igen, bokar pfysioterapi till efteråt samt lördag och bokar in besök igen måndag samt nervspecialist på tisdag (jag kommer bli känd snart!). Jag informerar honom att jag har skola, han frågar om jag vill bli bra, jag svarar att det är inte det det handlar om snarare att om herr Rath inte tycker jag behöver fara så avbokar han. Dr Peil blir lite irriterad på att han kan göra så och säger att han bokar in dessa två besök för måndagen och blir det problem ska Hr Rath ringa honom. Visst säger jag och frågar igen när jag kan rida och jobba igen. Han tittar på mig med sina bruna ögonon, suckar lite lätt och säger "du är svår, vet du det?" Nejdå, jag har faktiskt en gloria ovan huvudet, missade du det?
Efter besöket hos honom så blir det mer pfysioterapi samt undersökningar som skall skickas till krankekasse, vad heter det på svenska, försäkringskassan kanske? Samt mer trycka rygg och dra i ben och hålla inne skiken.

Lördag mer Pfysioterapi med en snubbe kallad Kai. Vilket rimmar på aj och ont gjorde det. Han hittade varenda punkt som gjorde att jag ville vika mig dubbelt och skrika till honom "rör mig inte" men jag pressade ihop tänderna. Kul konservation mellan mig och Pfysio Kai:

PfysioKai: Gör det ont?  Du säger väl till om det gör för ont
Jag: Jodå, men det går bra, inga problem 
PfysioKai: Du vet väl om att dina händer visar att du ljuger för mig
Jag: Ehmm, ojdå

Hade då knutit ihop mina fingrar så de nästan krampade utan att jag tänkte på det för att det gjorde lite ont ja.
En stund senare:

PfysioKai: Är det okej?
Jag: Mmm... (egentligen menade jag; jag dör snart)
PfysioKai: Är det säkert?
Jag: Jag är inget stort fan av att erkänna smärta, okej?
PfysioKai: Suckar lätt, "you are quite stubborn when it comes to pain, aren't you?!
Jag: låtsas som jag inte hörde och förblir tyst...

Och ytterligare en stund senare när han passerade nedanför länden (korsryggen/svanskotan?) på höger sida:

PfysioKai: sorry, sorry sorry
Jag: Mmm... (ville bara försvinna)
PfysioKai: Sorry sorry, this it not so great.
Jag: (Önskade om hjärtinfarkt och bara en knalldöd)

Efter plågan med honom var han fortfarande inte nöjd (han hade nästa patient så hade var tvungen att gå) så han skickade iväg mig till nästa som bad mig hoppa upp på en likande vattenmatta, trodde jag. Ack, denna vattenmatta skicka vattenstrålar mot ryggen som tredje världskriget vilket skulle vara avslappnade och skönt? VAR?! Skulle ligga där i femton minuter, Kai kommer snabbt förbi och tittar till mig och frågar om det är okej. Jag tittar på honom och viskar ett "Mmm..." Han önskar mig att det blir bättre till efter helgen och jag säger att jag har bestämd mig att kunna dansa på tisdag, han skrattar och kilar vidare. Jag återgår till att bita mig i läppen.

Och Frau Linsenhoff ville få min tillåtelse att ringa Dr peil vilket hon givetvist fick, hon såg mig igår och jag sa stolt att det är lite bättre (bet ihop lite grann) och snart jobbar jag och rider igen. Hon tittade på mig och sa "det tar nog minst en månad" Där sjönk allt. En månad, ALDRIG I HELA LIVET! Jag gillar för tillfället inte Peil, min rygg eller andra som säger att jag inte kan jobba. Jag blir TOKIG här, bokstavligen. Och nu är det söndag och ryggen värken men jag börjar snart undra om det bara är inbillning eller vill jag att det ska vara inbillning? Jag betalar bra för den person som vill byta med mig. Min dröm har ju precis startat, Hellloooo?!

Så vad gör människor när man är sjukskriven? Jag är snart hårlös av detta, just för att stå ett längre tag gör ont samt sitta, ligga kan jag men hur kul är det`? JAG VILL RIDA! Jag gråter snart och jag hoppas Hr Rath har rätt i vad han säger, iallafall när det gäller det här, "du ska nog se att du rider om två veckor". Men jag ser det som helst imorgon. Jag ska dansa i stallet på tisdag, det är min plan iallafall. Sluta halta och gå som en prima ballerina.
Så just nu är det att springa hett hos doktorn på mitt schema och det inkluderar injektioner, pfysioterapi och Rehab, precis som i himlen, Öhmm... (?)

Måndag imorgon, bring it on!
Upp till bevis!


PS. Det jävligaste av allt är att i måndags började inridningen av Elfe, jag hängde över henne och nu är det längre bort än i början av veckan. Samma sak gäller Tropea, det hade börjat släppa, Fasiken också! Det är inte synd om mig, inget medlidande vill jag ha, men det suger att jag inte kan göra det jag älskar att göra. På tisdag är det en dansande Elli i stallet, jag är nästan säker! Nu ska jag ta mina tabletter och se House. Vi hörs imorgon, fridens!