iam a millions miles from you but if you stay strong we hold. A million miles from you
Öhm hej, hur var det där med fritid igen? Och vad gör man när man helt plötsligt har en HEL lunchrast?! Jag är förvirrad! Fritid ger mig gashud och dagen luncgrast gav mig panik, great kombo?
För att göra historen kort nämner jag att jag för tillfället har mina 8 fina hästar (okej junior är egntligen inte min men min för veckan) och alla ska ut twice/day. Ja, jag sliter häcken av mig men da finns den där minuten, som idag, när Wüstie lägger huvudet i famnen och uttrycker "älska mig fast jag är en riktigt monster ibland" da far man liksom lite extra energi och fortsätter ga promenaderna/longera/höfodra ect. Wüstie och Lola är verkligen mina glädjespärlor för tillfället. Min kära unghästar har jag saaa daligt samvete över att jag inte kan ge dem lika mycket uppmärksamhet som jag skulle vilja även fast jag jobbar till atminstone halv atta nästan varje dag. Jag klagar inte, absolut inte, men jag skulle bara vilja ha lite mer timmar pa dygnet sa jag kunde sta och borsta min vackra en stund längre, pussa pa dem, fixa hovar, manar, svansar, göra dem glänsande och INGET paddockdamm! Fast de har de inte heller sa ;) Bara för att dämpa mitt daliga samvete. Men när man jobbar som det är nu sa faller man död in i lägenheten när dagen är slut. Men jag tycker verkligen om att ha saker att sta i hela tiden, det ger mig för tillfället mer-smak trots att jag har känt ibland att jag bara skulle vilja lägga mig under täcket, lata tararna falla och bara förtränga att tiden flyger iväg och att jag fortfarande star vid start samt vissa medarbetare ect. Förresten har jag nämnt att jag flyttat igen?
P.S I söndags när jag hade skjutsat hem Anna trycker jag pa "tryckaren", grindarna öppnas och jag kör in. Blicken far automatiskt upp mot ditt fönster, det var tänt och direkt gar tanken glatt "han har besök" (internt skämt), kör in och parkerar. När jag stängt av bilen kommer verkligenheten ifatt mig, som ett hart slag i magen, det som var sa självklart med att "han har besök" var inte självklart längre. Det är inte hans fönster som lyser, han fönster lyser nog nagon annanstans, alldelens för langt borta. I Sverige... Jag inser aterigen ´"han är inte här" och med tyngre steg börjar jag traska mot min lägenhet. Den där verkligheten är ingen god vän av mina.
För att göra historen kort nämner jag att jag för tillfället har mina 8 fina hästar (okej junior är egntligen inte min men min för veckan) och alla ska ut twice/day. Ja, jag sliter häcken av mig men da finns den där minuten, som idag, när Wüstie lägger huvudet i famnen och uttrycker "älska mig fast jag är en riktigt monster ibland" da far man liksom lite extra energi och fortsätter ga promenaderna/longera/höfodra ect. Wüstie och Lola är verkligen mina glädjespärlor för tillfället. Min kära unghästar har jag saaa daligt samvete över att jag inte kan ge dem lika mycket uppmärksamhet som jag skulle vilja även fast jag jobbar till atminstone halv atta nästan varje dag. Jag klagar inte, absolut inte, men jag skulle bara vilja ha lite mer timmar pa dygnet sa jag kunde sta och borsta min vackra en stund längre, pussa pa dem, fixa hovar, manar, svansar, göra dem glänsande och INGET paddockdamm! Fast de har de inte heller sa ;) Bara för att dämpa mitt daliga samvete. Men när man jobbar som det är nu sa faller man död in i lägenheten när dagen är slut. Men jag tycker verkligen om att ha saker att sta i hela tiden, det ger mig för tillfället mer-smak trots att jag har känt ibland att jag bara skulle vilja lägga mig under täcket, lata tararna falla och bara förtränga att tiden flyger iväg och att jag fortfarande star vid start samt vissa medarbetare ect. Förresten har jag nämnt att jag flyttat igen?
P.S I söndags när jag hade skjutsat hem Anna trycker jag pa "tryckaren", grindarna öppnas och jag kör in. Blicken far automatiskt upp mot ditt fönster, det var tänt och direkt gar tanken glatt "han har besök" (internt skämt), kör in och parkerar. När jag stängt av bilen kommer verkligenheten ifatt mig, som ett hart slag i magen, det som var sa självklart med att "han har besök" var inte självklart längre. Det är inte hans fönster som lyser, han fönster lyser nog nagon annanstans, alldelens för langt borta. I Sverige... Jag inser aterigen ´"han är inte här" och med tyngre steg börjar jag traska mot min lägenhet. Den där verkligheten är ingen god vän av mina.
Kommentarer
Trackback
