ellinor carlsson

Att jag ända kan sakna den tiden när man satt med sin bästa vän och gav meningar om livet. Pekade mot horisonten och drömde om evigheten, berättade hur vi skulle errövra världen. San kärlek som bara barn har när de är sma, när de berättar att när de blir stora sa ska de bli... När det största problemet var om ens favorit gunga var tagen och  när man hade längtade när pappa skulle komma och hämta en fran dagis. Ni vet stunden när man sag bilen köra in i garaget och pappas steg mot ens riktning. När farmor hade traskat genom djupsnön till dagiset för att man glömt halsduken hemma, hur man visade upp henne för alla. När farmor kom varje morgon för att följa en ut till kaninerna i det mörka skräckinjagande garaget. När det bara dög att farmor läste godnatt sagorna pa kvällen. När man ville vara med/som storebror. När mamma kom hem fran umea pa helgerna. När man kröp genom vägtunneln, för att kunna vara med Jimmy, när man inte fick ga över vägen. När man busade, lekte, snurrade i hängmattan, sprang i vinden, sov över för första gangen hos en kompis, sov mellan mamma och pappa, när man fick sin älsklingshäst pa ridlektionen, när man hade sin första nervösa dag i skolan, när man blev bästa vänner genom att titta pa varandra...

Alla pratar om att när de blir stora ska de ditt och datt, men ibland är min önskan att uppleva livet som liten igen.
För jag har panik över vad jag ska göra när jag blir stor, jag vet inte vad jag vill göra (eller hur jag ska kunna göra för att lyckas med det jag vill..). Jag vill äventyra och uppleva, leva ett liv med ständig action, passion och spänning men sen da? En dag maste man ocksa bestämma sig och där kommer paniken... Är det verkligen sa fel att drömma om att vara liten igen?