there is a thing that we call...

Ibland känner jag mig verkligen nollställd, eller ska man säga som ett inlindat frågetecken, jag vet inte men konstigt är det allt.



Visst det var mitt fel att jag trodde det inte spelade en sån jätte stor roll om det var tjugofem över men tydligen hade jag fel. Vet inte men det känns som den kvinnan söker fel på mig, fast flickan på övervåningen säger att det gör hon för hon känner sig inte som en i genemenskapen eftersom vi pratar svenska och hon förstår oss inte (gör typ samma sak gentemot henne ibland). Tydligen brukar hon alltid också försöka linda alla nya runt lillfingret så de får springa alla "skitärenden" åt henne, men det har hon inte kunnat göra med mig eftersom hon inte är extremt bra på engelska och kan då inte linda in mig i det, tur det. Är ju inte direkt så att man vill göra sig riktigt ovän med henne när man precis börjat. Men allvarligt så blir jag lite less, vet egentligen inte ens om det är rätt ord för vad jag känner men whatever. Just nu vill jag bara säga Tyskar, de kan öppna dörrar men inte stänga dem. Många tror att alla dörrar är svängdörrar vilket är JÄTTE trevligt när det är svinkallt ute och man gör i ordning en häst, är ju inte direkt så att man vill ha en öppen dörren då eftersom dels för hästens och dels för sitt eget välmående. Men vad vet jag, jag är ju bara svensk i tyskland..




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0