ellinor carlsson

Tyskland Tyskland Tyskland, vad vore egentligen jag och Anna utan detta land? Jo, vi vore förmodligen kvar i vara byar och läste lokaltidningen sasom NSD varje dag, eventuellt skaffa egen bostad efter MANGA om och men, skaffat hund, combi, klagat pa att ingenting händer, ridit pa vara hästar och aldrig insett att man ibland faktiskt kan PROVA pa nya saker även om det gar att pipsvängen första gangerna (alltsa utforska ridkosten lite), haft jobb inom kanske hemtjänsten eller tele24, haft kvar tryggheten, flippa mellan kanal fem och tre en onsdagskväll, typ...

Men istället for vi till Tyskland, ett land med ett sprak som har obegriplig gramatik, där inga affärer har öppet en söndag, där folk verkligen säger vad de tycker, där det finns SJUKT mkt fina hästar, där man fick sig egen bostad och fick sta för alla inköp själv, där det var att sitta pa RUMPAN i sadeln, där vi hade mysiga greys kvällar, där vi lärde oss att man MASTE prova och misslyckas för att sedan lära sig och lyckas i ridkosten, där vi lärde oss sa otroligt mycket om hästar, ridning och människor, där vi blev självständiga. Där man har hemlängtan da och da... Plus att Anna hade inte varit BERIDARE i slutet av september om det inte varit för Tyskland :) hihi.

Men ack, jag angrar inte en sekund, blir bara sa fruktanvärt arg pa mig själv när man inser vad man kunnat göra men aldrig "visste bättre" hemma. Hur folk kunde klaga pa ens hästar om att det aldrig kommer ga dit och datt men ända gjorde vi det, men da kom andra kommentarer som skulle stoppa käppar i hjulet vilket gör mig sa arg. Varför kunde de inte ibland se det positiva och säga, detta ska vi jobba med istället för att sätta käppen där? Man började själv tro pa allt de sa, när man tänkter tillbaka sa blir man ända lite arg för att folk kunde vara sa nedlatande, visst allt var inte perfekt, langt ifran, men far man alltid höra att ingenting kommer ga vägen vad ska man da sikta mot?
Som jag längtar hem efter min älskade muffla. Även vad folk kunde säga om henne var hon min stora stjärna och dröm. Det kommer ingen kunna ta ifran mig, förutom det daliga samvetet jag fick när skadan upptäcktes, min älskling gjorde allt för att hon ville sa hemskt gärna träna och tävla men hennes kropp sade stopp men viljan stannade inte. Min käraste. Att känna att nagot var fel men ingen ville bekräfta det gjorde ocksa sa ont, att man fick aka med hästen till skane innan nagon bekräffade det jag kände är egentligen ofattbart... Vad jag ska krama henne, pussa henne och säga trehundramiljoner ganger att jag älskar henne. Min alldelens egna MinniMuuu.

Förresten, kommer ni ihag inlägget om hemlig gräsplätt pa lunchrasterna som man kunde kanske sola pa? Pyttsan sant exicterar inte, jag är inte brun nagonstans. Kan bero pa att lunchraster inte alltid exciterar heller samt att Tyskland erbjuder regn, najs bajs.



Och jag kanske ser ett ljus i tunneln, hoppas pa att det haller i sig!